Vardagsdramatik

Jag har en kollega som säger att man ska vara glad om man har spindlar i huset för det är ett tecken på ett friskt hus. Vi har spindlar i huset. Oftast brukar de inte störa mig så mycket, men i morse var jag allt annat än glad!!! Jag har bara sett spindlar i källaren, och det är inte så ofta de är ute och rör på sig. Mellan bastun och ytterväggen är det ett litet smalt mellanrum, och där vet jag att det finns lite spindelväv och sannolikt även spindlar, och det är ok. Så länge de stannar där. Det gjorde inte en spindel i morse.

Jag hade duschat och sträckt mig efter handduken. Stod där i godan ro, blöt och naken, och började med att torka håret. När handduken ligger över huvudet och jag gnuggar omkring den så där som man gör när man torkar håret får jag i ögonvrån syn på nåt stort och brunt i hörnet av min i övrigt ljusblå handduk. Det kan ju ligga nära till hands att tro att jag inte hade tvättat mig ordentligt sist jag använde handduken, men det kan jag lova att jag hade. Det här var en stor, ful, brun, äcklig, läskig, elak, dum, och alla andra negativa adjektiv ni kan komma på, spindel. På min handduk! Nästan i mitt hår!!

Handduken slängdes tvärs över rummet. Jag hoppade och skrek och trodde jag skulle få hjärtinfarkt, eller åtminstone svimma, men det gjorde jag inte. Sprang bort till handduken som nu låg i en liten hög på golvet och stampade, stampade, stampade på varenda liten millimeter av den. Vattendropparna flög omkring mig, för jag hade ju fortfarande inte hunnit torka mer än bara några hårstrån. När jag kände mig tillräckligt trygg för att lämna handduken (och vad jag nu hoppades var ett spindellik) åt sitt öde hämtade jag en ny torr, ren och spindelfri handduk och fortsatte med mina morgonbestyr. Efter en stund hade pulsen gått ner till mer hälsosamma nivåer och jag vågade mig tillbaka till handduken och kunde konstatera att spindeln de facto var död.

Och medan jag hade en nära döden upplevelse på morgonkvisten låg maken lugnt i sin säng och sov sin skönhetssömn.