Livet ÄR orättvist

Jag måste ha världens mest lätthanterliga bäbis. Snart vågar jag inte gå till Öppna förskolan längre. När vi var där häromdagen pratade jag med en av mammorna över kaffekoppen. Min son sov i en babysitter. Hennes son skrek och ålade och ville ingenting.

Hon suckade över sonen som inte kunde komma till ro för att sova - "vi har provat allt och han bara skriker". Hon suckade över sonen som inte ville äta smakportionerna utan bara spottade ut och skrek. Hon suckade över sonen som i nödfall kunde tänka sig att dricka mjölkersättning ur nappflaska, men som sen blev förvirrad och hade svårt att ta bröstet igen. Hon suckade över sonen som verkade vara rädd för främlingar och skrek om det så bara var hans mormor (som han träffar flera gånger i veckan) som kom lite för nära. Hon suckade över det jobbiga att bo i en tvåa på tredje våningen med allt vad det innebär med att konka på bäbis och vagn upp och ner för trapporna.

Och så frågade hon mig hur vi har det, och hon ville nog att jag skulle säga att det var precis likadant. Men min son somnade alldeles av sig själv för en liten stund sen när jag la ner honom bara för att gå ut i köket och hämta ett glas vatten åt mig själv. Min son tycker att smakportionerna är fånigt små och vill ha mer - av allt vi har stoppat in i munnen på honom (till och med Panodilen han fick när han hade feber för ett tag sen...). Jag köpte en haklapp men den har jag fortfarande inte behövt tvätta. Sonen sväljer maten utan knot. Han har hittills inte haft nåt problem med att växla mellan nappflaska och bröst, verkar snarare tänka "ok, då gör vi så här idag". Och min son är nyfiken på nya människor, och skrattar gott när till exempel mina kollegor (som vi träffade igår för tredje gången sen han föddes) ler mot honom och tar honom i knät.

Visst finns det tillfällen när han bara gråter och vi inte har nån aning om vad vi ska göra för att han ska bli glad. Och visst behöver han vyssjas och vaggas lite för att somna på kvällarna. Och jag är säker på att vi kommer stöta på patrull förr eller senare vad gäller maten. Men så länge han är så här exemplarisk vågar jag knappt visa mig på öppna förskolan igen... Jag är oerhört tacksam över att det funkar så fint och så bra i vår familj, men jag vill verkligen inte vara "den där perfekta besserwissermamman som vet precis hur man ska göra och aldrig har några problem".

Mamman och jag gick samtidig från öppna förskolan och tog en liten promenad tillsammans med våra vagnar. Det började regna så jag sa att jag skulle gå hem. "Åh... bor du i villa..." sa hon lite längtansfullt eftersom hon skulle fortsätta promenaden i regnet så länge hennes son sov, och jag kände mig tvungen att börja prata om renoveringar, trasig fjärrvärmeväxlare, snö som ska skottas, löv som ska krattas, gräsmatta som ska klippas, rabatter som ska rensas, och lock som ska läggas på brunnen... hoppas hon inte hatar mig.

UPPDATERAD:
Och när jag sitter här och känner mig riktigt lyckligt lottad går mina tankar förstås också till Mia, vars son har blivit kidnappad. Jag tror nog att de flesta av er som läser här redan känner till det, men om någon har missat det finns all information på Baby Thors webb. Måtte Thor komma hem snart!!