Kongo

Nu har jag läst ut den. Jag är Leopardpojkens dotter.
Som den femte generationens baptist jag är har jag växt upp med berättelserna om missionen i Kongo. De platser Johanna Nilson skriver om har namn som känns välbekanta. Mimia, Bosobe, Semendua, Mai N´Dombe. Och om några personer som figurerar i boken tänker jag "han är nog farfar till henne" och "de är nog släkt med dem" och kopplar ihop dåtid till nutid, människor som kanske (troligen) är släkt med människor som är relativt jämnåriga med mig själv och som jag har träffat i olika sammanhang. Plötsligt, i slutet av boken blir personerna levande. En man, David, vet jag mycket väl vem det är. Honom har jag träffat flera gånger. Och en familj Johanna nämner är vänner till min far och hans fru.

Under hela tiden jag läser boken tänker jag "tack och lov att synen på missionsarbete har förändrats. Tack och lov att Johannas farföräldrar tillhörde en tidigare generations försök att göra rätt, som så många gånger blev fel ändå. Tack och lov att missionsarbetet idag sker på helt andra villkor, där de utländska missions- och biståndsarbetarna fungerar som råd och stöd men besluten fattas av Kongolesisk (eller thailändsk/japansk/indisk etc...) ledningsgrupp". För det är så baptisterna säger att det fungerar. Det är så jag har hört att det är av personer som har jobbat inom missionen på senare tid. Det är så jag hoppas att det är.