Ur led är tiden

Nu är det nog dags att sätta stopp. Slänga kalendern, säga nej till allt som ska bokas. Jag är trött på att aldrig ha tid. Att varje dag tänka "om jag kommer iväg till jobbet då, så kan jag gå hem då, och då hinner jag stanna till där på vägen för att fixa det och det innan det är dags att göra det". Jag vill hinna leva i nuet! Och nej, det är inte jobbet som är för stressigt och tar för mycket tid. Det är allt annat som ska göras också.

Jag vill gå in i teboden och känna alla dofterna och stå i kö och vänta på att bli expedierad.
Jag vill inte springa in på Willys på vägen för att köpa tråkiga tepåsar.
Jag vill åka till fiskaffären i Tannefors och köpa grillspett där man själv får välja ut vilka fisksorter man vill ha på spetten.
Jag vill inte springa in på Willys på vägen för att köpa alaska pollock i fyrkant.
Jag vill ligga på en filt på en gräsmatta (helst i min egen trädgård, men då måste jag hinna gå på husvisningar och köpa hus först) och läsa böcker en hel helg.
Jag vill inte stressa hem från jobbet för att packa och sätta mig i bilen och köra 30 mil varje fredag.
Jag vill gå på fin restaurang och äta trerätters som jobbet betalar (jo, faktiskt, nån slags kompensation för nåt projekt).
Jag vill inte titta i kalendern och konstatera att första kvällen som jag och M har ledigt tillsammans då det skulle passa att gå ut och käka är om två månader! (Och jag vill inte springa in på Willys på vägen och köpa burksoppa bara för att det går snabbt att värma)


Men ikväll vankas det i alla fall pizza och bubbel när jag väl lyckas komma ifrån jobbet. Och snart är det sommar och semester. Tjolahopp!