Jag är inte sportintresserad. Inte alls faktiskt. Tycker att det är bland det tråkigaste som finns när det bara är sport på tv. Ok, friidrott är ett litet undantag, i måttliga mängder.
Men nu är det OS. Plötsligt sitter jag där och snudd på biter på naglarna av spänning när jag ser finalen i Skeet (som jag aldrig hade hört talas om innan). Jag upprörs över korrupta domare som är dumma mot Ara. Jag oroas när Lassi Karonen får feber. Jag småler för att det är lite gulligt när Nystrand knappt kan stå på benen efter sin 100 meterstävling. Jag tittar på gymnastik och fascineras över att tjejerna inte ser ut att vara en dag över 12 år. Jag hejar på Ukraina i bågskytte (för att jag råkade se kvartsfinalen där Ukraina slog en japan, och på den vägen är det...), och jublar när Sverige slår Tyskland i handboll.
Ur led är tiden. Tur att det bara är OS vart fjärde år, annanrs skulle jag nog bli allvarligt oroad över min plötsliga personlighetsförändring. Nu skyller jag istället på tillfällig sinnesförvirring!
Elefanten i rummet
2 månader sedan
3 kommentarer:
Tillfällig sinnesförvirring låter troligt. Jag minns hur jag för ca två och ett halvt år sedan kom på mig själv med att gråta hejdlöst för att det var så rörande vackert med en parad där flickor i tolvårsåldern marscherade i en parad med små plymer och såna där pinnar som de snurrar, vad de nu heter? Vet inte om jag egentligen tycker att det är vare sig rörande eller vackert. Hormoner kan ställa till det ibland...
Väldigt vad det var svårt att kommentera den här gången! Måste visst pröva igen!
Fast just OS brukar alltid få mig att fastna för den ena konstiga sporten efter den andra... mycket kan man beskylla hormnerna för, men inte OS-fascinationen - tror jag.
Men små flickor i parad kan jag tänka mig är rörande och vackert - under specifika förutsättningar! :o)
Skicka en kommentar