Sitter och tittar ut över trädgården och tänker att man kanske skulle ta och investera i en grästrimmer och kantklippa lite snyggt det där toviga rofsiga gräshåret längs rabatter, altan och häck... Och om jag då ändå är i en trädgårdsbutik kanske jag skulle ta och köpa några skojiga kemikalier som kunde ta död på kirskålen (och skulle några av de fina blommorna stryka med på köpet så gör det inget, vi har rabatter till förbannelse!) och grus att täcka marken på framsidan med där de gigantiska tujorna stod för ett år sen.
Och så tittar jag på maskrosorna, och bestämmer mig för att de är ganska glada och söta i all sin gula enkelhet. Inte behöver man ta bort dem heller! (eller så finns det skojiga kemikalier för det med...?)
Syrénbuskarna håller på att växa sig högre än huset, och maken pratar varje dag om att han vill klippa ner dem, men nåde den som ger sig på mina syrénbuskar innan alla de många mörklila knopparna har slagit ut till vackra väldoftande blommor! Rör inte min syrén! Fast sen när den blommat kan vi klippa ner den till hälften, men förra året fick vi inte en endaste blomma eftersom de förra ägarna hade klippt ner den för sent på året. Och det ska vi inte återuppleva. Hua!
Och den ledsna lilla rabarberroten vi planterade förra sommaren har faktiskt tagit sig... det finns hopp om att det kanske kan bli en rabarberpaj i sommar... men är det nån som tycker att ni har för mycket rabarber hemma så hojta till, jag kan ta hand om den! Rabarber är det godaste som finns, och man ska vara rädd om sin rabarber om man har nån. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på kollegan som bor i ett gammalt hus med gammal trädgård och ett stort rejält rabarberstånd, och som tänkte slänga bort det när de skulle bygga garage på den platsen istället för att flytta rabarbern till en annan plats!!! Jag har inte vågat fråga hur det gick med det till slut... Men jag tror att han smyger härinne ibland, så om du gör det kan du ju berätta! :-)
