Note to self

Pumpa cykeln. Det är jobbigt att cykla utan luft i bakdäcket.

Passa även på att sätta i batterier i baklyset. Det är bättre om lampan faktiskt lyser.

Felbeslut

Idag hade jag en matlåda med mig till jobbet med en god kycklinggratäng från igår kväll. Men så kom ett mejl från en kollega om att hänga med till en av lunchrestaurangerna, och eftersom utbudet där lät väldigt gott och sällskapet var trevligt så hakade jag på. Tänkte att matlådan kan ligga i frysen till nån dag i nästa vecka istället.

Och så köpte jag fläskfilé med ugnsrostad potatis och stiltonsås.

Fläskfilén och såsen var goda, men potatisen var kall och smakade som om de hade kokat den, låtit den ligga i frysen lite för länge, värmt upp den i micron, hällt på lite olja och grillkrydda och sen låtit den kallna igen. Jag åt INTE upp den. Urk!

Så nu sitter jag här och känner mig omätt. Inte hungrig, men inte mätt heller. Och min goda matlåda står i frysen och säger "skyll dig själv!".

Bad hairseason

Jo, nu är den här. Den där tiden på året då man tar på mössan för att inte frysa, och när man kommer fram till jobbet hänger håret platt och elektriskt och går inte att fräscha till alls, utan man går där hela dagen med platt hår som spretar lite lustigt åt fel håll och undrar hur alla andra gör för att se så snygga ut i håret!

Stängt pga ombyggnad

Fick några minuter över på jobbet (sitter och väntar på material från en kollega och kommer inte längre än så här utan det) och tänkte "nu ska jag passa på att gå in på ellos.se och beställa de där topparna jag har kikat på tidigare. Hinner ju aldrig gå till affären, så nu får det bli onlineshopping istället. Men så visar det sig att deras onliebutik är stängd på grund av ombyggnad just nu. Det suger!

Ska det vara så? Ska det vara så?

Idag har jag startat upp datorn och loggat in i Linuxmiljön. Ändrat inställningarna för tangentbordet så jag kan skriva på svenska (grundinställningen är amerikanskt tangentbord, och den ändras tillbaka till det så fort skärmsläckaren går på...). Därefter loggat in på en Unixserver. Därifrån startat upp en Citrixklient och loggat in i windowsmiljö. Sen kan jag kolla mejl.

Det känns lite... omständligt.

En sån där dag...

Solen skiner så vi bestämmer oss för grillat kött, klyftpotatis och tsatsiki till kvällsmat. När vi handlar köper vi tjock turkisk yoghurt till tsatsikin, och ett gäng skivor med fläskkött. Väl hemma drar vi igång grillen, in med potatisen i ugnen och maken går ut med köttbitarna samtidigt som jag river gurka och pressar vitlök till tsatsikin.

Men!!

Yoghurten visar sig inte alls vara yoghurt, utan färdigblandad tsatsiki med konstig plastsmak... jodå, nog står det tsatsiki utanpå förpackningen, men både maken och jag lyckades ändå läsa yoghurt. Crap. Maken kommer in en stund och vi kommer överens om att det nog går att blanda ut den med gurka och vitlök till en bättre smak. Maken går ut igen. Kommer tillbaka in fem sekunder senare och ryter "förbannade skata!" (inte till mig dock!) Allt köttet är borta. 7 skivor kryddad fläskkotlett sitter några skrattade skator och knaprar på. Hoppas de får ont i magen!

Blött

Det är blött och kallt när det ösregnar och man är klantig nog att glömma regnskyddet till barnvagnen hemma (eftersom det ösregnade igår också och det hänger på tork i badrummet) och sonen därför får ta mammas regnjacka som skydd i vagnen och mamma bara har t-shirt och kofta som suger åt sig vatten.

Brr!

Jag vill inte vara med längre.

Det snöar. Idag igen. Och kallt är det, även inne. Men mest är jag arg över att det snöar!! Kylan kan jag skydda mig mot. Genom att krama sonen hårt så håller vi värmen tillsammans, och vi kryper ner under täcket igen och tänker att den här dagen nog snart är över.

Fast snart måste vi trotsa snöstormen och gå till mataffären. Jag har lovat vännen J att jag ska bjuda på nybakat bröd när han kommer på kaffe i eftermiddag. Men mjölet är slut... Finns det hemleverans på vetemjöl??

Ja, men nu får det vara nog!!

Där satt jag igår och kikade ut genom fönstret och såg alla vissna blomsterstjälkar som borde ha rensats bort i höstas (men det var en mage ivägen då) och tänkte: om det blir lite sol så ska jag gå ut och pyssla lite i trädgården så det blir plats för alla nya blommor som vill upp. Krokus och snödroppar har vi gott om redan, men de andra blommorna vill också få plats. Och så plantera lite morotsfrön och annat, fast det kommer väl ändå lite längre fram i vår. Men rensa bort det gamla är det dags för nu.

Och idag tittar jag ut genom fönstret och ser inga vissna blomsterstjälkar som borde rensas bort. Är det då nån som har rensat i vår trädgård?

Nej.

Allt det vissna är gömt under ett snötäcke.

Men alltså, allvarligt, det är NOG med snö nu!!

Husrivar... nej jag menar husfixaren

I min strävan efter att övertyga maken om att vi behöver ett nytt kök har jag nu kommit till kapitlet "Förstöra altandörr". Jag är själv inte helt säker på hur en trasig altandörr ska bidra till att jag får nytt kök snabbare, men nåt i stil med att om vi ändå måste bygga om runt altandörren så kan vi väl ta köket i samma veva, liksom på köpet??

Sonen hade sovit i sin vagn på altanen, vaknade och pep. Jag skulle öppna altandörren för att hämta in honom. Något tog emot så jag tryckte till lite hårdare eftersom dörren har kärvat lite förut. Kras, bang, ritch, skrap sa dörren och flisorna flög... Men med lite målarfärg och nytt dörrfoder så blir det nog som nytt!

Träningsvärk!

Fattar ni hur mycket träningsvärk man kan få när man inte har tränat på drygt tre månader och sen plötsligt får för sig att "oh, man är en sån duktig skidåkare, ska bara komma ifatt och köra om den där gubben också"? På milspåret. Fattar ni det?

Aj sa jag!

trasigt

Vännen P sa för nån månad sen att jag borde ha en omröstning på bloggen om vilken pryl som skulle gå sönder härnäst för mig. Det var i den vevan som fjärrvärmepumpen och kaffebryggaren pajade. Och nu är det dags. Jodå. Nu får ni gissa vad som har gått sönder! Först rätt svar i kommentarerna komer att premieras med en fika med hembakt om det är logistiskt möjligt, och om vi inte kan träffas så jag kan uppfylla det lovar jag att hitta ett lämpligt alternativt pris. Så nu är det bara att gissa.

Ni ska få tre alternativ:
a) digitalkameran
b) microvågsugnen
c) mobiltelefonen

Övervakningskameror

Ha! Jag gillar övervakningskameror! I förrgår råkade jag ut för ficktjuvar som snodde min plånbok. Givetvis polisanmälde jag det, samt informerade personalen i butiken där det hände att det var ficktjuvar i rörelse. Alldeles nyss blev jag uppringd av butikschefen som bjöd in mig tillsamans med en polis att kolla på filmerna från butiken ungefär då det hände. De hade själva hittat ett par som stämde in på min beskrivning och som betedde sig underligt. Tänk om det är de! Inte för att jag tror att jag kommer att få tillbaka min plånbok ändå, och paret i fråga har säkert lämnat stan och kommer inte att åka fast i alla fall, men ändå! Det skulle kännas lite grann som en seger om polisen får bild på förövarna åtminstone. De kräken! Tjuvarna alltså, inte polisen.

Om någon stoppar er och frågar efter en vägbeskrivning och samtidigt fumlar med en karta - be ware!! Jag har råkat ut för samma tillvägagångssätt utomlands, men då har jag varit på min vakt som turist. I kvartersbutiken var jag liksom inte beredd på sådana kräk, men jag förstod naturligtvis vad som hänt så fort jag insåg att plånboken inte låg där den brukar. Nåja, de flesta julklapparna var redan inhandlade tack och lov... det är lite klurigt att klara sig utan bankkort och legitimation så här i julhandeln.

UPDATERAD:
Nja... det var väldigt dålig kvalitet på filmerna. Butiken håller på och byter ut övervakningssystemet just nu pga det, men det hjälper ju inte mig nu när stölden redan inträffat. Paret som betedde sig skumt påminner mycket om de som stal från mig, men det är omöjligt att vara helt säker... synd. Men polisen skulle titta på dem också och se om paret möjligen är känt sen tidigare. Hoppas de åker dit! Nähäpp, nu ska jag iväg och fotograferas för nytt körkort. Over and out.

Den här dagens i-landsproblem

Kaffebryggaren gick alldeles nyss sönder. Glaskannan sprack. Men idag funkar i alla fall internet hemma, man kan väl inte få allt....

Nä, men nu räcker det!

Nu är det dags att åtminstone gå ut och ta en promenad eller göra NÅT VETTIGT! Sitter fortfarande i sängen och slötittar på tv. Per Nuder. En gång till. Nu får det vara nog! Om jag hör honom gnälla på sin och Göran Perssons relation i tv en gång till så kräks jag. Jag kommer inte läsa hans bok. Jag har redan tröttnat. Första gången jag hörde nåt om den tänkte jag "den kanske man borde läsa bara för att...." men det tänker jag inte längre. Aldrig mer Per Nuder! Nu stänger jag av tv:n. Sååå spännande kan det bara inte vara med Per Nuder?!?

Nä nu blir jag så arg så jag inte vet var jag ska ta vägen!

När ska nej få börja betyda nej? Och måste man som tjej alltså sova i jeans och täckjacka för att det inte ska betyda att man vill ha sex? Och bara uttrycket "bända isär" är väl mer än övertydligt att det inte var nåt tjejen ville?! Jag blir så ARG när jag läser sånt här!!!

gnäll från mig angående gnäll från andra...

Nej, usch... jag skrev just ett långt jättegnälligt inlägg om en kollega som jag är irriterad på, men jag kan ju inte publicera det! Jag tror inte att kollegan är inne på min blogg, tror inte att kollegan ens vet om att jag har en blogg, men OM kollegan skulle läsa inlägget skulle h*n kanske känna igen sig och då skulle det vara elakt och taskigt av mig.

Så det långa inlägget blev förpassat till papperskorgen!

Jag kan våga säga att jag är trött på individer som ser sig själva som offer för yttre omständigheter och inte vill ta saken i egna händer för att göra det bättre. Folk som ältar och oroar sig för att "det kommer bara bli dåligt för mig", "alla är ute efter mig" orkar jag inte lyssna på längre. Ta reda på fakta i förändringstider och agera/reagera utifrån det!

Och med det sagt (skrivet) ska jag nu gå och gnälla för egen del hos en annan kollega för att pysa ut övertrycket ur nån ventil. :-) (tror inte att hon heller har nån blogg, annars kan ju hon få nåt att skriva om efter att ha tvingats lyssna på mitt gnäll...)

Gaaaahhhhh!!!

Jag är inte världens enklaste människa att ha att göra med. Jag vet. Men det är inte alltid mitt fel! Jag blir galen när jag ena dagen blir ombedd att göra si och så när jag är stand in, och jag tycker att jag följer instruktionerna till punkt och pricka för att det inte ska behöva bli nåt tjafs senare, och sen kommer ordinarie tillbaka och då har jag ändå gjort fel. Det funkar inte för mig med meningar som börjar med"du har inte gjort det här" och "du har gjort fel"när jag visst har gjort det där och inte alls gjort fel, fast kanske på ett aningens annat sätt än personen själv skulle ha gjort. Resultatet är dock det samma och det är väl ändå resultatet som är viktigt??

Mmm... det här blev kanske kryptiskt med just nu är jag frustrerad, trött och lite arg. Jag fick ett jobberbjudande på mejl igår - kanske ska ta och läsa det en gång till, lite noggrannare.

Man lär sig nåt nytt varje dag!

Obs - detta inlägg handlar återigen om spindlar! Jag lägger inte upp nån bild själv av hänsyn till mina läsare. Vill ni förskräckas kan ni klicka på någon av länkarna i texten. Där finns bilder. Känsliga läsare varnas!

Tack så jättemycket, Hanna, för bilden på en spindel, och för länkarna både i ditt inlägg och i kommentarerna till det. Nu har jag fått lära mig massor om våra inneboende.

Sådana här är det som bor i vår källare. Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna bli av med dem. Kollegan hävdar ihärdigt att jag ska vara glad för dem, eftersom det tyder på ett friskt hus, men jag ÄR inte glad. De är äckliga, fula och dumma!

Och så har jag upptäckt att de är fina i kanten minsann. Det duger inte att springa omkring i våran källare så vi kan slå ihjäl dem när vi är ensamma hemma. Nejdå, de kommer fram i flock när vi har nystädat och väntar på att det ska komma spindelfobiska gäster och gå husesyn vilken minut som helst. De tror säkert att jag inte vågar slå ihjäl dem i vittnens åsyn, men se, där tar de fel. Fram med träskon och dunka till, eller dammsugaren om de kryper in i otillgängliga vrår när jag hotar dem.

Nu har till och med maken, som tidigare mest varit lugnet själv och suttit lojt tillbakalutad i soffan och sagt "låt dem vara, de går ut av sig själva" (hur skulle de kunna göra det? De är för stora för eventuella springor och håligheter i ventilationen, men för små för att nå upp till dörrhandtaget på ytterdörren) upptäckt att de är FÖR stora och äckliga, och konstaterade häromdagen "vi kanske inte behöver ta ut den här, den kommer nog bara in igen. Vi slår ihjäl den.". Tack för det, säger jag bara, tack för det!

Nu till den stora frågan, hur får jag dem att flytta "hemifrån"? De kan få leva, bara inte i mitt hus! Nån som vet? Jag tar tacksamt emot alla tips.

Vardagsdramatik

Jag har en kollega som säger att man ska vara glad om man har spindlar i huset för det är ett tecken på ett friskt hus. Vi har spindlar i huset. Oftast brukar de inte störa mig så mycket, men i morse var jag allt annat än glad!!! Jag har bara sett spindlar i källaren, och det är inte så ofta de är ute och rör på sig. Mellan bastun och ytterväggen är det ett litet smalt mellanrum, och där vet jag att det finns lite spindelväv och sannolikt även spindlar, och det är ok. Så länge de stannar där. Det gjorde inte en spindel i morse.

Jag hade duschat och sträckt mig efter handduken. Stod där i godan ro, blöt och naken, och började med att torka håret. När handduken ligger över huvudet och jag gnuggar omkring den så där som man gör när man torkar håret får jag i ögonvrån syn på nåt stort och brunt i hörnet av min i övrigt ljusblå handduk. Det kan ju ligga nära till hands att tro att jag inte hade tvättat mig ordentligt sist jag använde handduken, men det kan jag lova att jag hade. Det här var en stor, ful, brun, äcklig, läskig, elak, dum, och alla andra negativa adjektiv ni kan komma på, spindel. På min handduk! Nästan i mitt hår!!

Handduken slängdes tvärs över rummet. Jag hoppade och skrek och trodde jag skulle få hjärtinfarkt, eller åtminstone svimma, men det gjorde jag inte. Sprang bort till handduken som nu låg i en liten hög på golvet och stampade, stampade, stampade på varenda liten millimeter av den. Vattendropparna flög omkring mig, för jag hade ju fortfarande inte hunnit torka mer än bara några hårstrån. När jag kände mig tillräckligt trygg för att lämna handduken (och vad jag nu hoppades var ett spindellik) åt sitt öde hämtade jag en ny torr, ren och spindelfri handduk och fortsatte med mina morgonbestyr. Efter en stund hade pulsen gått ner till mer hälsosamma nivåer och jag vågade mig tillbaka till handduken och kunde konstatera att spindeln de facto var död.

Och medan jag hade en nära döden upplevelse på morgonkvisten låg maken lugnt i sin säng och sov sin skönhetssömn.