Olycklig vovve, eller kass tf matte?

Fru R: "Vi skulle gärna åka bort en dag, men nu har vi ju hunden och de är allergiska..."
Jag: "Inga problem! Vi kan ta hand om honom. Det är ju bara en dag! Hur svårt kan det vara?!"

Efter en mycket god, mättade och trevlig middag fick vi nycklar och lovade att komma tillbaka nästa dag för att hämta hunden. Det gjorde vi också. Möttes av skall redan ute i trappan, och glad och upphetsad hoppade han på oss när vi kom. Så långt inga problem. Vi tog några påsar (jag mindes den gången för drygt ett år sen när jag tog med honom på promenad och stolt halade fram påse nummer två när han satte sig för andra gången, och frustrerat konstaterade att jag bara hade två när han satte sig för tredje gången...). En skön promenad när vi tog nästan den vägen jag tänkte, och nästan det tempot jag tänkte. Han blängde lite på mig när jag tvingade honom att gå åt vad han verkade anse vara fel håll i en korsning. Och så kom vi hem. Hann knappt innanför dörren innan han började skälla. Han gick runt i lägenheten och morrade. Lugnade ner sig när jag satte mig på golvet med honom och kliade och klappade, men så fort jag reste mig sprang han ut i hallen och skällde och morrade. Han verkade djupt olycklig. Vi försökte med allt vi kunde komma på, leksaker som han ignorerade helt, vattenskål, prat, klia, klappa. Och han svarade med att morra. Vi övervägde att muta honom med mt, men hade bara röd caviar och mjölk i kylen. Knappast den mat hundar föredrar. Om vi ändå hade haft en köttbulle hemma! Efter några timmar när vi inte hade lyckats få honom att trivas alls gick vi ut igen. Så fort vi kom utanför dörren slutade han morra, och gick hem istället. Det var snarare han som var ute och gick med oss än tvärtom. Han visste precis vart han skulle, och verkade mycket nöjd när han väl kom hem. Och vi kände oss som komplett misslyckade hundvakter. Men han fick ju i alla fall komma ut ett par gånger under dagen.