Grannar

En av våra gäster under helgen (tillika fd studiekamrater) upptäckte att vår närmaste granne till vänster om huset är vår gamla studierektor från universitetet... Där ser man.

Tänk att det ska ta 8 månader och besök från södra Sverige för att upptäcka att vi redan känner grannen. Fånigt.

Och genast när vi upptäckte det kom de gamla studentvisorna tillbaka. (mel: Oh Carol) "Åh xxxx, redan första dan, på vårat upprop, så blev du mitt span ..."

En vecka...

Nu har vi varit gifta i en vecka. Vi sitter här och tittar på foton från festen, och alla presenterna ligger kvar på vardagsrumsbordet där vi packade upp dem. Vi hann liksom inte med att lägga dem på deras rätta platser innan vi for på seglingssemester. Men det gör ju att vi får titta på dem igen och igen och minnas allt härligt under festen... :-) Stort tack till alla er som läser här och som var med och gjorde vår dag så underbar! När vi har tittat på alla foton och valt ut det bästa kommer ett ordentligt tackkort också, promise.

Men nu ska min man och jag götta oss i soffan med en kopp kaffe och kanelbulle (som legat i frysen en vecka...). I morogn är en annan dag.

Ärlighet varar längst

Läste i DN om en pojke som fått 100 kr i hittelön för att han lämnat in en upphittad ring till polisen. Bra! Barn som gör sånt bör uppmuntras!

Minns en gång för länge, länge sen, sisådär 25-26 år sen kanske, när jag var på Filipstassmarken (=Filipstads marknad) och hittade pengar. Jag tror nästan att det var två tior, papperstior ni vet, såna som fanns på den gamla goda tiden. Det kan eventuellt ha varit så mycket som en hundralapp, men jag tror inte riktigt det. För mig som var liten var det mycket pengar (till och med en blänkande femkrona från farfar var mycket pengar!) och jag var lite bekymrad över att det inte gick att få tag i den som hade tappat pengarna där på marknaden. Pedagogisk som min mor var tog hon mig med till polisstationen och jag fick redogöra för var pengarna hade hittats och lämna mitt namn och sånt. Ett tag senare kom det ett brev på posten där jag fick meddeladet om att ingen hade kommit till poilsen occh efterfrågat de upphittade pengarna inom stipulerad tid, varför ägandeskapet övergick till upphittaren.

I ärlighetens namn tror jag inte att jag skulle tycka att det var lönt att lämna in tjugo kronor till polisen idag. Framför allt skulle jag aldrig någonsin få för mig att gå till polisen och fråga om de hade fått in två upphittade tior...

Nostalgi

Har just uppdaterat mig på en pågående resa ett par vänner gör i Indien/Thailand. Hjälp vad nostalgisk jag blev när jag såg foton från Hyderabad, Andhra Pradesh - staden med flera miljoner invånare där jag befann mig under hösten 1995. Ja, just det, 12 år sen!! Helt galet att det är så länge sen. Vad gör alla "mina" små flickor idag? Lilla söta Sony som hade lärt sig sjunga på svenska av nån annan volontär "nä a e uller å e a gla", och Shanty som lärde oss prata telugu "Pillalo, allari cheewado!" (små barn, var tysta!) och Raeeta som lärde mig laga Dhal fry.

Olycklig vovve, eller kass tf matte?

Fru R: "Vi skulle gärna åka bort en dag, men nu har vi ju hunden och de är allergiska..."
Jag: "Inga problem! Vi kan ta hand om honom. Det är ju bara en dag! Hur svårt kan det vara?!"

Efter en mycket god, mättade och trevlig middag fick vi nycklar och lovade att komma tillbaka nästa dag för att hämta hunden. Det gjorde vi också. Möttes av skall redan ute i trappan, och glad och upphetsad hoppade han på oss när vi kom. Så långt inga problem. Vi tog några påsar (jag mindes den gången för drygt ett år sen när jag tog med honom på promenad och stolt halade fram påse nummer två när han satte sig för andra gången, och frustrerat konstaterade att jag bara hade två när han satte sig för tredje gången...). En skön promenad när vi tog nästan den vägen jag tänkte, och nästan det tempot jag tänkte. Han blängde lite på mig när jag tvingade honom att gå åt vad han verkade anse vara fel håll i en korsning. Och så kom vi hem. Hann knappt innanför dörren innan han började skälla. Han gick runt i lägenheten och morrade. Lugnade ner sig när jag satte mig på golvet med honom och kliade och klappade, men så fort jag reste mig sprang han ut i hallen och skällde och morrade. Han verkade djupt olycklig. Vi försökte med allt vi kunde komma på, leksaker som han ignorerade helt, vattenskål, prat, klia, klappa. Och han svarade med att morra. Vi övervägde att muta honom med mt, men hade bara röd caviar och mjölk i kylen. Knappast den mat hundar föredrar. Om vi ändå hade haft en köttbulle hemma! Efter några timmar när vi inte hade lyckats få honom att trivas alls gick vi ut igen. Så fort vi kom utanför dörren slutade han morra, och gick hem istället. Det var snarare han som var ute och gick med oss än tvärtom. Han visste precis vart han skulle, och verkade mycket nöjd när han väl kom hem. Och vi kände oss som komplett misslyckade hundvakter. Men han fick ju i alla fall komma ut ett par gånger under dagen.

På väg till Blåkulla

Idag sätter sig alla häxor på kvasten och åker till Blåkulla. Undrar om några påsklovslediga barn kommer att ringa på dörren för att dela ut påskbrev idag? Jag kommer inte att vara hemma före sju ikväll, så jag missar antagligen det.

När jag var liten gick jag och min syster, och antagligen några fler av gatans ungar, och delade ut påskbrev. En gång tog mina brev slut, så då gick jag tillbaka till Giselas föräldrar som hade fått brev i början och tog tillbaka dem så jag kunde dela ut dem igen längre upp på gatan. Man får inte vara dum!