Liten blir stor

Idag fyller sonen sju månader. För en vecka sen stod han på alla fyra och gungade fram och tillbaka och kunde möjligen ta ett eller två steg framåt innan han tappade balansen. Mest gick det bakåt, eller runt. Han hade precis lärt sig sitta upp själv.

Nu kryper han lång väg, fast inte så fort. Han blir lite arg om han kryper från köket mot sovrummet eftersom han hör att mamma är där, och mamma sen kommer ut ur sovrummet och går förbi honom ut i köket så han måste vända. Men han följer efter. Han ställde sig upp i spjälsängen bara dagarna efter att vi monterat på den fjärde spjälväggen och sänkt ner sängbottnen för att han inte skulle ramla ur om han nån gång lärde sig att stå upp själv. Han älskar lära gå vagnen och står gärna och försöker få till balansen vid den, men än så länge har han inte börjat gå med den. Går gör han bara om någon vuxen håller honom i händerna, men då går det framåt om han inte skrattar så mycket att han tappar koncentrationen förstås. Han förstår att saker finns även om man inte ser dem, vilket gör det hela mycket svårare för oss vuxna att gömma sladdar och andra farliga saker som han gärna vill dra i. Han kryper runt och knuffar bort. Han förstår dock inte att det kan vara farligt att dyka med huvudet före från soffan utan blir arg när vi stoppar honom. Han börjar tycka att det där med puréer, det är för småbarn. Han vill äta mat direkt från våra tallrikar. Gillar pannkaka, macka med leverpastej och gurkstavar och blev riktigt arg när han inte fick smaka rostbiff och potatisgratäng på ett kalas i helgen.

Vad fort det går.