Nu får det vara nog!

Lånad från www.linkopinghc.com

Det har inte ens börjat och jag är redan trött på det! Kan det bli mer ointressant? Jag pratar om slutspelet i hockey. På mitt jobb är hockey, hockey och hockey det enda man pratar om i fikasoffan, i korridoren, till och med på möten!!! (Nåja, kanske inte det enda man pratar om på möten, men nog är det alltid nån som säger "LHC bla bla bla, Brynäs bla bla bla" eller nåt liknande. Mina öron har för länge sen slutat att tolka "bla bla bla" ljudvågorna till något förståeligt... Så fort "bla bla bla" nämns i samband med något som öronen uppfattar som hockeyrelaterat stänger transkodern i öronen av.). På måndag släpps billiga biljetter för anställda (inte för oss konsulter) i företagets reception, och de har redan börjat diskutera kötaktik. Räcker det att komma in vid fem på morgonen för att vara säker på att få en biljett?

Och igår kväll i tv-soffan zappade jag mellan kanaler i nån reklampaus, och slutspelskägg på varenda kanal också.

Jag orkar inte!!

Confusion

Springer här som en tätting mellan experten på ett system å ena sidan,och experten på att annat system å andra sidan. Pust! När förändrades min roll från att ha varit delprojektansvarig till att bli springpojke? Och varför kan de inte ta telefonen eller mejla varandra direkt? Det är ju som gjort för att bli ännu mer fel nånstans... *springer vidare*

Kongo

Nu har jag läst ut den. Jag är Leopardpojkens dotter.
Som den femte generationens baptist jag är har jag växt upp med berättelserna om missionen i Kongo. De platser Johanna Nilson skriver om har namn som känns välbekanta. Mimia, Bosobe, Semendua, Mai N´Dombe. Och om några personer som figurerar i boken tänker jag "han är nog farfar till henne" och "de är nog släkt med dem" och kopplar ihop dåtid till nutid, människor som kanske (troligen) är släkt med människor som är relativt jämnåriga med mig själv och som jag har träffat i olika sammanhang. Plötsligt, i slutet av boken blir personerna levande. En man, David, vet jag mycket väl vem det är. Honom har jag träffat flera gånger. Och en familj Johanna nämner är vänner till min far och hans fru.

Under hela tiden jag läser boken tänker jag "tack och lov att synen på missionsarbete har förändrats. Tack och lov att Johannas farföräldrar tillhörde en tidigare generations försök att göra rätt, som så många gånger blev fel ändå. Tack och lov att missionsarbetet idag sker på helt andra villkor, där de utländska missions- och biståndsarbetarna fungerar som råd och stöd men besluten fattas av Kongolesisk (eller thailändsk/japansk/indisk etc...) ledningsgrupp". För det är så baptisterna säger att det fungerar. Det är så jag har hört att det är av personer som har jobbat inom missionen på senare tid. Det är så jag hoppas att det är.

Söndag

Ser mig om i lägenheten. Konstaterar att diskbänken är till brädden fylld med smutsiga tallrikar, kastruller och diverse andra köksprylar, sängen obäddad och på sovrumsgolvet flyter tidningar, böcker och en del kläder omkring. I vardagsrummet står det ett par urdruckna kaffekoppar, och så ligger nytvättade kläder i högar (två högar med vikt ren tvätt, och en med strumpor och underkläder huller om buller). Går ut i hallen, och där... där ser det riktigt bra ut! Skönt då behöver jag inte städa! Sjunker ner i soffan igen med Leopardpojkens dotter.

Krismöte

Tre krismöten på en och samma dag om samma problem på jobbet. Det är ju ett under att man hinner jobba och göra nåt mellan mötena... Och idag fortsätter följetongen. Krismöte mellan 9:00 och 10:00. Vi har en arg kund som vi måste få nöjd. Och Chefen börjar prata om kommenderat helgarbete. Av nån anledning dyker såna här stora problem alltid upp i slutet av veckan. Här ska man inte komma och tro att man kan flexa ut lite tidigt på fredag eftermiddag.

Macho

Vad är det med killar och machosporter? Inte nog med att jag har levt med ett skidmonster ett tag, där varje nedfallande snöflingas kvalitet har värderats, temperaturer har jämförts, olika vallasorter prövats, och så tider, tider och tider. Allt inför nedräkningen till Öppet Spår om en och en halv vecka. Det ska bli bättre tid i år har han tänkt än förra årets 7:14:54.

Och igår ringde han och sa "du... nu har jag anmält mig till Stockholm Marathon i sommar." Jag vet ju att han gillar utmaningar så det var ju bara att gratulera. "och företaget sponsrar resa till Göteborgsvarvet, och jag tänkte att en halvmara är väl ganska bra träning inför riktiga maran, så jag anmälde mig till det också".

Jag får väl fortsätta leva med tider, tider, tider och sträckor... Hoppas bara att han har tid över till nåt annat (läs: mig!) under våren än jobb och träning. Fast det är klart att jag är stolt över honom, och jag kommer att stå där vid varje lopp och heja på.

För egen del anser jag att 5 km löpning eller max 10 km skidåkning räcker gott!

Ett smultron

Vid Väsmans strand, nedanför Rooths äng, finns en sten. Den ligger precis där stranden övergår till sjö. Vattnet kluckar lite smått mellan stenarna bredvid. Vinden susar i björkarna som står där bakom med sina vita stammar. Det luktar sött av rödklöver. Långt ute på vattnet blänker det till. Kanske är det en segelbåt. Kanske är det bara solglitter.